Slayers ”Reign in Blood” släpptes 1986. Själv fyllde jag sjutton det året och gillade Judas Priest och Iron Maiden. Rent statistiskt borde jag ha upptäckt Slayer också men det gjorde jag inte. Vadan denna miss i hårdrocklyssnandet? Jag kanske var för hygglig helt enkelt. För snäll för Slayer. När Priest och Maiden höll sig till en lagom kittlande äventyrsestetik brassade Slayer på med saftigt ilsken svärta. Tom Araya som vrålade om Joseph Mengele i ”Angel of Death” var nåt annat än ”Metal Gods” och ”Powerslave”. Framförandet var utpräglat icke-tillrättalagt utan minsta tillstymmelse till spännande matinéatmosfär. En metaldokumentär om mänsklig ondska kort sagt.

Fast tusan vet om jag tänkte så 1986. Slayer var nog bara, tja, för mycket helt enkelt. För snabba, för aggressiva. Motörhead (som jag hade på jeansjackan) var också snabba och aggressiva men mer roande än oroande. Bakom den distade Rickenbackerbasen och durkdrivet gitarriffande anades alltid det faktum att Lemmy gillar Eddie Cochran. Slayer hade antagligen kunnat skriva ”Overkill” men de hade knappast sjungit ”Rock 'n' roll ain't worth the name if it don't make you strut” i tredje versen. Det är lite för glatt. Eller som gitarristen Kerry King uttryckt det: ”We’re Slayer, dude. We have to be dangerous.”

”Reign in Blood” inhandlades till slut 2005 när jag var 36, på tok för gammal för att bredda mitt musiklyssnande så radikalt. Men sent skall syndaren vakna. I rocklexikon anges plattan ofta som ursprunget till hela dödsmetallsvängen. När nyare band på området ibland går bort sig i överdrivet splatteraktiga texter och skivomslag håller Slayer stilen och lyckas fortfarande vara oroande utan överdrivna gester. Att Tom Araya dessutom är born-again kristen på amerikanskt vis gör det bara mer intressant. Han fick en gång frågan hur väl hans tro rimmar med en skivtitel som ”God Hates Us All” och svarade ”God doesn't hate but it's a great fucking title.” Det svaret hade jag gillat redan som sjuttonåring.